På fredag har jag till slut gått klart första året på gymnasiet. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta detta skolår. Det har hänt så otroligt mycket, och allt har blivit så bra, så dåligt, så roligt, så tråkigt. Det har varit ett galet år helt enkelt.

Vid precis den här tidpunkten för ett år sedan så åkte jag till Göteborg med min dåvarande klass. Jag var så lycklig över att grundskolan var över, och att jag äntligen skulle få ta steget till gymnasiet. Jag och Julia som jag spenderade varenda minut med, vi var så glada båda två. Vi tyckte att det bara skulle bli så skönt att slippa allt från nian och tiden innan.

Ända tills vi befann oss i Göteborg och verkligen insåg vad som var påväg att hända. Vi insåg plötsligt att vi skulle skiljas från dessa personer som vi spenderat dom sista 3-4 åren med. Att vi skulle hamna bland folk vi inte visste ut eller in med, att vi inte längre skulle spendera dagarna just vi två tillsammans längre. När vi var där nere i Göteborg så brast allt för oss båda två. Vi Grät och bara kände sån extrem ångest över hur allt skulle bli. Samtidigt hade vi en fantastisk resa, med otroligt mycket skratt och allt man kan tänka sig. Ibland längtar jag verkligen tillbaka till dom dagarna. Just dom dagarna i Göteborg, och veckorna innan med allt vad det innebar i skolan. Det var då som vår klass kom som närmast varandra. Jag kom inte jämt så bra överäns med alla, men jag saknar ofta allt som var. Även om vi just då ibland gnällde på varandra, och situationen som var, så känns det som att vissa saker var så mycket lättare då.

Nu så saknar jag framförallt alla dagar med Julia. Vi går inte i samma klass längre, inte äns på samma skola, och ibland gör det så ont. Jag har världens finaste vänner, allihopa, men alla dagar jag och Julia hade under dom åren har betytt så mycket för mig. Vi gjorde ALLT tillsammas. Vi hade varandra under de åren då det hände så mycket. Det var helt otroligt hur vi ställde upp för varandra jämt och ständigt, och hur bra vi fick varandra att må. Det finns ingen jag kan vara så galen med, komma på så sjuka grejer med. Vi kan skratta och gråta och klara allt tillsammans, det vet vi. Även om vi fortfarande träffas och självklart fortfarande pratar med varandra så saknar jag henne. Jag saknar hur det var.

Alla andra mina vänner är självklart även de lika viktiga och speciella för mig, men det här inlägget var nog tillägnat Julia litegrann. Min älskade Jullis ♥